Råkade skära av ett blodkärl häromdagen. Är inte van vid att gå på trombyl, är van vid att mitt blod koagulerar på typ en halv sekund. Så ja, det pumpade ut en del blod. Blev halvnojjig för hade ju inte tänkt dö riktigt än så ringde 1177, telefonkön var ju dock löjligt lång så hade hunnit både få stopp på blödningen, dra ihop såret och tejpa ihop skiten innan jag kom fram. Så sa som det var, att jag råkat skära av en blodådra men att det var lugnt nu, så jag ville inget mer. Tänkte att det skulle vara anonymt bara jag sket i att knappa in mitt personnummer så jag trodde det var lugnt, gick och borstade tänderna och tänkte lägga mig o sova eftersom klockan var efter 12 på natten. Dröjde dock inte länge förrän polisen ringde på dörren. Så jävla anonymt var det tydligen. Dit kommer jag ju inte ringa igen!
Slutade med polistransport till psyk och ett LPT. Vilket var helt sjukt, dom hade verkligen ingen grund att sätta ett fucking lpt på mig, uttryckte inga självmordsplaner eller ens självmordstankar what so ever! Fuck dom. Som tur är vet jag precis hur deras bedömningar går till vid det här laget så visste precis vad jag skulle säga för att manipulera mig ut därifrån dagen efter.
Så nu är jag hemma igen och redo att fortsätta vara destruktiv och vårdslös med mitt liv tills jag till slut tar livet av mig! Nothing's gonna stop me now!
Skitknivar. Inte nog vassa. Dög knappt till att rispa lite lätt. Det jobbigaste av allt var att jag var tvungen att gå upp på stan igen. För att köpa ny utrustning som jag med säkerhet visste kunde göra jobbet så att säga. Och jag fixar inte människor. Den här dagen var det inte ens sol så såg aningens mer suspekt ut med solglasögonen på men hade inte klarat att gå ut utan dom och hörlurarna med musik på högsta volym. Så irriterande att behöva gå en jävla omväg för att träffa på så få människor som möjligt. Det blev gjort i alla fall så jag är nöjd.
Så nu kan jag sitta här och sprätta upp mina armar igen som en liten fjortis fast jag fyller 30 på mindre än ett år. Så patetiskt. Jag är så patetisk.
Funderade ett tag på om jag kanske skulle börja åka in och låta dom sy ihop skiten igen så det inte blir lika fula ärr, nu när jag är äldre och kanske förståndigare? Men kom fram till att nej, jag vägrar utsätta mig för att personalen där ska döma mig, se ner på mig, ge mig ett pissigt bemötande helt enkelt. Vilket tydligen är rätt vanligt, "skyll-dig-själv-attityden". Precis som att man gör det för att det är så himla roligt? Människor alltså. Inte konstigt man vill lämna den här skitvärlden. Ännu en anledning att skita i att sy för övrigt - jag ska ju ändå ta livet av mig snart.
Det som stör mig mest är att om jag dör nu eller snart så kommer jag dö fet. Vilket jävla misslyckande.
Funderade på att ta en heldag utan att äta i Karl Lagerfelds ära men var tvungen äta en halv banan före jag gick ut på stan för att inte riskera att svimma in public så att säga. Kände ändå att det var ett rätt viktigt mission jag hade idag - hämta ut mina ångestdämpande (som iof inte hjälper ändå men vem är jag att tacka nej till statigt knark?) och gå på clas ohlson och köpa ett fint litet kit med 3 knivskaft och hela 13 olika knivblad - skalpell, schablonkniv, precisionskniv o allt vad dom heter. Jag bryr mig inte så mycket om namnen, jag ska bara ta reda på vilken av dom som är bäst på att skära genom min arm.
Jag har alldeles nyligen börjat få Trombyl (blodförtunnande för er som inte visste) utskrivet på recept så har precis hämtat ut en burk med 100 tabletter. Känns nästan som ödet va? Bara att överdosera dom lite så kommer blodet rinna fint.
Nackdelen är att jag måste äta nånting när jag tar dom, annars kommer jag bara spy upp dom igen pga magkatarren. Så där sket sig också min fastardag. Svårt att prioritera vad som är viktigast, inte äta eller få i sig blodförtunnande? Tåls att klura vidare på. Har inte bestämt mig än. Vill inte äta men vill samtidigt se mycket blod.
Åt en halv macka och drack en proteinshake till frukost igår och sen dess har jag inte ätit nåt förutom den där halva bananen idag till lunch. Till frukost blev det detta;
Har inte druckit kaffe eller nåt annat som innehåller minsta lilla koffein på flera månader så tog bara en halv portion. Har börjat frysa så mycket, sådär som det blir när man slutar äta, och tanken var att det här skulle hjälpa till att kicka igång kroppen igen så jag fick lite värme. Funkade alldeles utmärkt och även en halv portion blev överdos för mig vilket jag uppskattade. Hjärtklappning, svettningar och ångest. Vill bara ha mer av dåligt mående nu, har tappat allt hopp om bättring så nu vill jag bara göra det värre så att jag äntligen kan få den där knuffen som till slut knuffar mig över kanten och avslutar allting. Låter det sjukt? Det är det, men jag längtar.
Fram tills dess ska jag ägna mig fullt ut åt massa självdestruktivitet, this will be fun!
Vet inte vad jag ska säga. Är så ambivalent, kan inte ta något riktigt beslut. Har tagit återfall iaf om ni nu undrade hur det gick med det. Föga förvånande va?
Ska skriva mer imorgon när jag är nykter, är för blurrigt i hjärnan nu. Slog i mig metylfenidat för att få kick, bli pigg och orka ta tag i lite saker, röja, städa osv. Kicken var väl rätt trevlig men den varade ju inte länge och sen fick jag mest bara ångest och hjärtklappning typ, vill att det ska gå över, lugna ner sig. Så tog först en halv imovane och sen den andra halvan. Blurrigt. Men lite lugnare iaf.
Ska vara snäll med mig själv och bygga pussel eller lösa korsord nu, nåt utav det kanske lockar lite?
Har typ ångrat mig lite. Vill ju inte alls ta återfall. Eller? Vill jag det? JAG VET INTE! Fick ångest som fan när jag tänkte på det idag iaf. Strax efter att jag ringt och manipulerat till mig ett nytt recept på morfin (som jag dock inte hämtat ut än). Fick sån sjuuuuuuk ångest och ville inte alls knarka längre. Mailade båda ställena jag beställt verktyg från och frågade ifall dom hunnit skicka beställningen eller om jag kunde ångra hela skiten och avboka allt. Har inte fått svar från någon av dom än.
Om verktygen hinner komma hem i brevlådan så lär det ju vara kört, då kommer jag inte kunna hålla mig. Blir sådär dumsnål också, har ändå lagt ut 600:- på dom där jävla sprutorna. Vill ha tillbaka dom pengarna om jag inte ska knarka liksom.
Så känns det lite som att jag har ju ändå redan tagit både morfin, tram och kodein så det räknas ju egentligen redan som återfall, vad spelar det för roll om jag slår i mig lite också? Ska det räknas som att jag tagit återfall så ska jag väl fan göra det ordentligt också.
Fast jag vet ju själv att det visst är en jävla skillnad. Hittills har jag liksom bara följt läkarens anvisningar och tagit medicinska doser i smärtstillande syfte för att jag HAR ONT på riktigt. Jävligt ont. Fast egentligen så hjälper faktiskt ipren och alvedon helt okej, eller i alla fall lite grann och jag dör inte av lite smärta. Får ändå sova hyffsat. Lurar mig själv så mycket.
Vad ska jag göra?
Att vara förpassad till ett liv på soffan, liggandes på magen i jag vet inte hur lång tid framöver är fett jävla tärande. Även om jag skulle vilja så tar jag mig liksom inte iväg på ett möte, det är helt omöjligt! Och även om jag skulle ta mig dit så kan jag ju inte sitta ner så vad ska jag göra då? Orkar inte stå upp i 1,5 timme och kan ju inte direkt lägga mig på golvet eller raklång över stolarna.
Ska försöka sova nu. Hoppas på att jag som genom ett mirakel vaknar imorgon och har en lösning på allt. Godnatt.
Har haft sån sjuk ångest senaste tiden, främst på kvällen/sen eftermiddag. Det resulterade i att jag hela förra veckan planerade mitt återfall varje kväll, läste runt på flashback och tog helt enkelt ett beslut om att börja knarka igen. Varje morgon så ångrade jag mig och det kändes helt overkligt. Insåg att det ju inte alls är vad jag vill.
Som tur är har jag haft slut pengar så har inte kunnat köpa några droger, då hade det nog varit kört nu. Lördagen var jag så dålig att jag bestämde när jag vaknade på söndagen (igår alltså) och allt kändes bättre att på måndagmorgon så går jag in på soc/beroendemottagningen och ber om hjälp. Orkade inte mer och var livrädd för hur jag skulle agera när ångesten slog till igen på måndagkvällen när jag hade fått in månadens pengar på kontot. Kändes skönt att ha bestämt sig, att äntligen ta tag i problemet och göra en förändring.
Men oj vad fort saker och ting kan ändras här i världen... Lyckades nämligen med bedriften att bryta svanskotan igår. Kommer inte kunna rida, vara i stallet, träna eller ens sitta ner utan en speciell (och svindyr!) avlastningskudde på flera månader. Känns som att hela mitt liv är förstört typ. Den känslan ihop med den extrema ångesten som infunnit sig varje kväll sista tiden, och såklart även en extrem jävla smärta...
Kommer hem från akuten med två morfintabletter och då var det ju kört. Har nu beställt hem verktyg för att kunna slå i mig morfinet (sjukt slöseri att ta morfin oralt), beställde dessutom från två olika sidor för att öka chanserna att det ska komma så fort som möjligt - vill ju slå i mig en rykare NU helst!
Ringde även till min hälsocentral idag för att försöka få utskrivet mer morfin men fick bara citodon. Jävla skit, kodein går ju inte att skjuta. Jaja, mysig kan man ju bli på dom iaf. Fick även en karta tramadol av en kompis som tyckte synd om mig, fina grejer men går ju inte heller att skjuta.
Men men har iaf 15 mg morfin kvar vilket borde ge en rätt ordentlig resa när jag tar det IV utan någon som helst tolerans. Så det ska jag spara på tills verktygen dimper ner i brevlådan. Tills dess har jag ju som sagt både kodein och tramadol samt även imovane att mysa på. Tog en tram för ett par timmar sen, börjar bli dags att fylla på med nåt nu och sen sova men har inte bestämt mig för vad jag ska peta i mig än. Vi får se :):):):)
Ja återfallet verkar ju vara ett faktum nu då? Var i alla fall drogfri i 3,5 år. Orkar inte ens bry mig just nu.
Hade skött mig ovanligt jävla bra hela dagen och så kommer granntanten förbi och lämnar en påse med 4 bullar som hon bakat. Låter den ligga i skafferiet några timmar innan jag tar EN bulle. Sen åker jag hemifrån och är borta 3-4 timmar nånting. När jag kommer hem så måste jag baka till säsongsavslutningen för kören imorgon då vi ska ha knytkalas med massa fika (ångest!). Blir så sugen när jag håller på att göra dom jävla dumlekakorna att jag tar EN bulle till. Får panik när jag känner att hungern och suget håller på ta över mig helt så jag skyndar mig att göra en macka och hoppas att det ska få mig att lyckas behärska mig sen. När jag inte är lika hungrig längre.
Men det är för sent. Hetsar i mig dom två bullarna som är kvar. Och 4-5 dumle medan jag bakar. Sen en noblesse när jag står och lägger på dom. Sen tre STORA dumlekakor när dom är färdiga.
Sen ångesten. Den överväldigande ångesten.
Och så står man där igen. Och hulkar över toastolen. Sminket rinner, jag hatar mig själv. Spya överallt. Fortfarande ångest när jag är klar.
Planen var en dusch och sen somna i hyffsad tid så jag tar mig upp och orkar göra nåt av dagen imorgon, få in rutiner igen. Nu skiter jag fullständigt i det, ska ut och damppromenera bort lite ångest istället.
Känns som att hela mitt liv rasar samman. Min häst är död och jag har precis fått veta att jag har en obotlig blodcancersjukdom fast det är ingen fara. Jag har blivit utsatt för min största mardröm - vara tvungen att lämna benmärgsprov.
Den här hösten har jag för första gången på jag vet inte hur länge (1 år? 2 år?) känt drogsug igen. Trodde att jag blivit fri för alltid från det. Att det gått så lång tid nu att jag släppt det. Helt. Så bara ploppade tanken upp i mitt huvud för två månader sen, slog dock bort den lika fort. Att faktiskt plocka upp kändes väldigt långt bort. Men nu är det som att det bara kommer närmare och närmare. Och det gör mig livrädd.
Pluggandet har gått åt helvete. Ännu ett misslyckande.
Och mitt i allt det här kaoset så fortsätter jag ligga med min kompis och beter mig samtidigt som en schizofren idiot mot honom. Mår dåligt över det men kan samtidigt inte sluta vara elak. Jag gör det liksom med flit för det blir för jobbigt. Klarar inte att han börjar komma nära. Då måste jag skapa ett avstånd igen. Sen går jag tillbaka och är där och geggar igen. Får ångest och skapar avstånd. Och så där håller det på.
Får ännu mer ångest av att sitta här och älta allting så nu måste jag ta mig ut och gå istället! Rensa skallen lite med musik på högsta volym i lurarna.
Fortfarande ångest som fan efter tidigare nämnda hets. Velar mellan att ta mig ut och promenera bort en del av det eller att hoppa i duschen och göra mig klar så att jag kan åka till A om han hör av sig. Vill egentligen inte alls åka dit, vill bara inte vara ensam med all ångest. Vill ha sällskap och nåt annat att tänka på, så jag slipper vara med mig själv.
Får typ ännu mer ångest bara av att tänka på A också. Ångrar som fan att vi började hålla på. Där fuckade jag bort en av mina finaste vänner liksom. Kommer ju aldrig kunna gå tillbaka till att vara bara vanliga vänner igen efter det här, kommer alltid kännas konstigt. Så ja. Jag bara förstör allt jag kan :):):):):):)
Men jag tänker att jag fortsätter stoppa huvudet i sanden ett tag till och bara accepterar att jag är en hemsk människa som kanske kommer såra en fin vän. Eller före detta vän. Eller vad fan vi då är. Vi är då inte ihop i alla fall, så mycket vet jag! Och det kommer vi inte att bli heller, jag hoppas bara att han också förstår det... Men det borde han ju göra?
Äeh kanske bara tar en promenad och sen avslutar kvällen med en imovane i sängen? Om det bara kunde vara lite mindre jävla kallt, man fryser ju ihjäl! Och mina täckbyxor har blivit alldeles för stora sen förra året. Hade dom haft hängslen så hade det ju funkat ändå men det har dom inte. Och min fula overall skäms jag för mycket i för att våga ta ut på promenad. Den får hålla sig i stallet. Men det kanske är värt att förfrysa benen för att kunna ta en promenad? Ja. Så får det bli. Skippar duschen ikväll, kliver upp i tid och duschar imorgon istället. Håller mig borta från A. En dag till. Har lite dåligt samvete för att jag varit så... jag vet inte. Dryg, sur och undvikande. Hela veckan. Men jag tänker att det blir bäst så. För alla. Hade varit lättare om han inte hade varit så snäll hela jävla tiden.
När man precis hetsat i sig köttfärssås och bönpasta (den planerade middagen), två mackor med OST (inte enligt planen) OCH 4 hekto lösviktsgodis (definitivt inte enligt planen!!) när man dessutom varit på kalas tidigare på dagen och tvingats fika (försökte ta bara lite, känns ju som att nu spelar det inte så stor roll efter den här hetsen...) så ja... Då blir liksom ångesten för stor för mig att hantera. Så jag står över toastolen och hulkar så tårarna rinner och jag inte kan andas ens lite genom näsan längre. Så det känns som att jag ska kvävas där och då av mina egna spyor. Så mascaran man omsorgsfullt lagt på löses upp av salta tårar och rinner ut över halva ansiktet, kletas runt på ögonlocket så man knappt kan se. Inte se och inte andas, bara hulka - är jag nöjd nu?
Har inte varit ensam på jag vet inte hur länge, minns typ inte när jag senast sov i min egen säng. Bara full rulle, fullt upp hela tiden, för att inte hinna stanna upp och känna. Jag vill inte känna.
Så ikväll kom allting ikapp mig. Ensam hemma och med dåligt samvete över pluggandet som inte blivit av på hela veckan, fast jag redan från början låg tre veckor efter i planeringen. BAM. Ångest. Katastrof-panik-tårarna-sprutar-ångest. Allt jag försökt trycka undan och fly ifrån bara sköljde över mig med full kraft, kändes som att jag skulle drunkna, kvävas och dö. Så första tanken när jag börjat lugna ner mig lite från panikgråten? Att jag måste äta så nära ingenting som möjligt imorgon. För då kommer allt att bli/kännas bättre. I min sjuka hjärna... Ångesten har liksom INGENTING att göra med min kropp eller mitt utseende den här gången.
Ändå så är "sluta äta" strategin jag tar till för att hantera det. Hur sjukt är det egentligen inte att man kickar på det?
Vet inte om vinet är gammalt och jäst eller bara äckligt. Svårt att avgöra när man är sjuk och halvt saknar både lukt och smaksinnen. Dricker det i vilket fall. Lullig blir man ju ändå.
Vaknade upp på soffan kl 22, hatar när det händer. Skulle se en film före jag började plugga men somnade tydligen istället. Så nu har jag klunkat lite vin i brist på vettigt tidsfördriv. Tänker att nu kommer jag somna gott, sådär lagom lullig.
Hoppas på att genom nåt slags mirakel vakna frisk imorgon, är less den här jäkla förkylningen! Inte rökt ett enda bloss sen i måndags, så dålig är min hals. Tre hela dagar utan cigg. Fjärde dagen imorgon.
Och jo, har tänkt på en till grej senaste tiden. VARFÖR anses det som helt okej att kommentera en annan människas kropp då personen i fråga gått ner i vikt? Det skulle aldrig hända att någon kommenterade om jag gick upp i vikt men nu påpekar folk hela tiden att jag gått ner, hur duktig jag är osv. Det stör mig som fan. Liksom, jag lever i ett helvete, jag misshandlar mig själv och min kropp både fysiskt och psykiskt, i vilken jävla värld är det bra? Hur kan ni tycka jag är duktig? Önskar att alla bara kunde sluta inspektera min kropp och lägga märke till förändringar. Vill inte.
Till och med när jag träffade min terapeut på psyk häromveckan efter att inte ha varit där på flera veckor så frågade han om jag gått ner i vikt. Svarade undvikande "jag vet inte" och flackade med blicken typ. Och han tyckte det var BRA. Frågade inte mer om det. Bara en klapp på huvudet typ. Bara för att jag råkar vara överviktig, då är det per automatik bra att jag går ner i vikt. Trots att det liksom står i mina journaler att jag haft/har ätstörningar och problem med maten. Ändå inga följdfrågor. Hur sjukt är inte det?? Ingen bryr sig förrän man är underviktig. Skönt på ett sätt såklart för då kan jag hålla på utan att någon lägger sig i men nånstans så stör det mig ändå. Det är ju inte såhär det ska vara.
Åh jag vet inte, hur folk än agerar så är jag ju inte nöjd. Det är aldrig bra.
Allt är så sjukt. Vill inte vara sjuk. Inte såhär sjuk iaf. Men det är så j*kla svårt det här med maten. Har legat på ca 500 kcal om dagen alldeles för länge nu. Känner att det kommer gå åt helvete snart. Har känt ett bra tag att en hets inte är långt borta. Vet att jag måste äta mer för att undvika det. Har redan spytt en gång, typ förra veckan tror jag. Efter att jag ätit två små bitar mjuk pepparkaka.
Häromdagen hade jag slut på både cigg och pengar och vet ni vad jag gör när jag inte kan röka? Jag äter. I ren panik typ så tryckte jag i mig fem bitar geisha från en chokladask som legat orörd sen i julas. Sen kom ångesten såklart... Men spydde iaf inte.
Sen igår så hade någon jävel tagit med fika till stallet. Och jag hade jordens sötsug när jag var där. Det gick liksom av bara farten så hade jag tryckt i mig två ballerinakakor och två chokladpraliner från en paradisask.När jag passerade fikabordet igen bara ett par minuter senare så tryckte jag två kakor och två praliner till. Fy faaaaan vad gott det var alltså, sjukt! Men ja, ångest sen såklart. Var på väg att ta en cocosboll också och äta i bilen på vägen hem men hejdade mig där. Ligger så lågt i övrigt på intaget så båda dagarna hamnade jag på godkänt antal kalorier ändå men blir så rädd när jag börjar slira. Känns som att jag är på väg att glida över i en hetsperiod och jag orkar inte det. Vägde mig imorse och det var inte kul det heller. Blev sjukt besviken. Fast jag egentligen inte borde bli det för det går ju neråt. Senaste fyra veckorna har jag tappat 5 kg men det känns för lite, det går för sakta liksom. Bara för att jag rasade så jäkla fort där i början. 15 kg försvann på ingen tid alls typ. Nu går det segare och det är ju egentligen helt naturligt osv men känns ändå frustrerande.
Försöker tänka att det beror på dom här två snedstegen. Plus utgång förra helgen med alkoholintag. Klart det sätter sina spår. Men ändå. Har inte gått ner i stort sett nånting senaste veckan. Fast jag hållit mig till runt 5-700 kcal om dagen. Med undantag för en dag då det blev ca 1000 och en annan då det blev 1400.
Alltså orkar inte vara såhär besatt. Har mått dåligt och haft ångest hela dagen pga den där jävla vägningen imorse. Så ovärt. Varför kan jag inte bara vara glad över att jag ändå gått ner massor den här våren och kan ha massa kläder igen som jag inte fått på mig på flera år typ? Det är som att jag bara ser det negativa.
Fixar inte det här. Livet typ. Eller jag vet inte. Deppdag idag. Och deppkväll igår. Eller. Ångest snarare. Rädd att det ska eskalera och mynna ut i riktig panikångest. Vill ha bensooooo! Eller iaf imovane så jag kan få lägga mig o sova bort skiten. Så störande att jag har recept på imovane på apoteket men jag kan inte hämta ut det för då påbörjas ett nytt högkostnadsår och det har jag inte råd med. Har kvar på elvansen och vill bunkra lite recept på det så jag har massa att hämta ut sen. Åh irri. Vet inte ens vad jag skriver. Ska sluta nu, hejs!
La in dagens alla kaffekoppar (kan inte sluta dricka med mjölk!) tillsammans under eftermiddagsmellanmål. Tyckte det såg bättre ut då, som att jag faktiskt ätit fem mål idag, som man ska! Haha, stört
