Vet inte vad jag ska säga. Är så ambivalent, kan inte ta något riktigt beslut. Har tagit återfall iaf om ni nu undrade hur det gick med det. Föga förvånande va?
Ska skriva mer imorgon när jag är nykter, är för blurrigt i hjärnan nu. Slog i mig metylfenidat för att få kick, bli pigg och orka ta tag i lite saker, röja, städa osv. Kicken var väl rätt trevlig men den varade ju inte länge och sen fick jag mest bara ångest och hjärtklappning typ, vill att det ska gå över, lugna ner sig. Så tog först en halv imovane och sen den andra halvan. Blurrigt. Men lite lugnare iaf.
Ska vara snäll med mig själv och bygga pussel eller lösa korsord nu, nåt utav det kanske lockar lite?
Har typ ångrat mig lite. Vill ju inte alls ta återfall. Eller? Vill jag det? JAG VET INTE! Fick ångest som fan när jag tänkte på det idag iaf. Strax efter att jag ringt och manipulerat till mig ett nytt recept på morfin (som jag dock inte hämtat ut än). Fick sån sjuuuuuuk ångest och ville inte alls knarka längre. Mailade båda ställena jag beställt verktyg från och frågade ifall dom hunnit skicka beställningen eller om jag kunde ångra hela skiten och avboka allt. Har inte fått svar från någon av dom än.
Om verktygen hinner komma hem i brevlådan så lär det ju vara kört, då kommer jag inte kunna hålla mig. Blir sådär dumsnål också, har ändå lagt ut 600:- på dom där jävla sprutorna. Vill ha tillbaka dom pengarna om jag inte ska knarka liksom.
Så känns det lite som att jag har ju ändå redan tagit både morfin, tram och kodein så det räknas ju egentligen redan som återfall, vad spelar det för roll om jag slår i mig lite också? Ska det räknas som att jag tagit återfall så ska jag väl fan göra det ordentligt också.
Fast jag vet ju själv att det visst är en jävla skillnad. Hittills har jag liksom bara följt läkarens anvisningar och tagit medicinska doser i smärtstillande syfte för att jag HAR ONT på riktigt. Jävligt ont. Fast egentligen så hjälper faktiskt ipren och alvedon helt okej, eller i alla fall lite grann och jag dör inte av lite smärta. Får ändå sova hyffsat. Lurar mig själv så mycket.
Vad ska jag göra?
Att vara förpassad till ett liv på soffan, liggandes på magen i jag vet inte hur lång tid framöver är fett jävla tärande. Även om jag skulle vilja så tar jag mig liksom inte iväg på ett möte, det är helt omöjligt! Och även om jag skulle ta mig dit så kan jag ju inte sitta ner så vad ska jag göra då? Orkar inte stå upp i 1,5 timme och kan ju inte direkt lägga mig på golvet eller raklång över stolarna.
Ska försöka sova nu. Hoppas på att jag som genom ett mirakel vaknar imorgon och har en lösning på allt. Godnatt.
Har haft sån sjuk ångest senaste tiden, främst på kvällen/sen eftermiddag. Det resulterade i att jag hela förra veckan planerade mitt återfall varje kväll, läste runt på flashback och tog helt enkelt ett beslut om att börja knarka igen. Varje morgon så ångrade jag mig och det kändes helt overkligt. Insåg att det ju inte alls är vad jag vill.
Som tur är har jag haft slut pengar så har inte kunnat köpa några droger, då hade det nog varit kört nu. Lördagen var jag så dålig att jag bestämde när jag vaknade på söndagen (igår alltså) och allt kändes bättre att på måndagmorgon så går jag in på soc/beroendemottagningen och ber om hjälp. Orkade inte mer och var livrädd för hur jag skulle agera när ångesten slog till igen på måndagkvällen när jag hade fått in månadens pengar på kontot. Kändes skönt att ha bestämt sig, att äntligen ta tag i problemet och göra en förändring.
Men oj vad fort saker och ting kan ändras här i världen... Lyckades nämligen med bedriften att bryta svanskotan igår. Kommer inte kunna rida, vara i stallet, träna eller ens sitta ner utan en speciell (och svindyr!) avlastningskudde på flera månader. Känns som att hela mitt liv är förstört typ. Den känslan ihop med den extrema ångesten som infunnit sig varje kväll sista tiden, och såklart även en extrem jävla smärta...
Kommer hem från akuten med två morfintabletter och då var det ju kört. Har nu beställt hem verktyg för att kunna slå i mig morfinet (sjukt slöseri att ta morfin oralt), beställde dessutom från två olika sidor för att öka chanserna att det ska komma så fort som möjligt - vill ju slå i mig en rykare NU helst!
Ringde även till min hälsocentral idag för att försöka få utskrivet mer morfin men fick bara citodon. Jävla skit, kodein går ju inte att skjuta. Jaja, mysig kan man ju bli på dom iaf. Fick även en karta tramadol av en kompis som tyckte synd om mig, fina grejer men går ju inte heller att skjuta.
Men men har iaf 15 mg morfin kvar vilket borde ge en rätt ordentlig resa när jag tar det IV utan någon som helst tolerans. Så det ska jag spara på tills verktygen dimper ner i brevlådan. Tills dess har jag ju som sagt både kodein och tramadol samt även imovane att mysa på. Tog en tram för ett par timmar sen, börjar bli dags att fylla på med nåt nu och sen sova men har inte bestämt mig för vad jag ska peta i mig än. Vi får se :):):):)
Ja återfallet verkar ju vara ett faktum nu då? Var i alla fall drogfri i 3,5 år. Orkar inte ens bry mig just nu.
Hade skött mig ovanligt jävla bra hela dagen och så kommer granntanten förbi och lämnar en påse med 4 bullar som hon bakat. Låter den ligga i skafferiet några timmar innan jag tar EN bulle. Sen åker jag hemifrån och är borta 3-4 timmar nånting. När jag kommer hem så måste jag baka till säsongsavslutningen för kören imorgon då vi ska ha knytkalas med massa fika (ångest!). Blir så sugen när jag håller på att göra dom jävla dumlekakorna att jag tar EN bulle till. Får panik när jag känner att hungern och suget håller på ta över mig helt så jag skyndar mig att göra en macka och hoppas att det ska få mig att lyckas behärska mig sen. När jag inte är lika hungrig längre.
Men det är för sent. Hetsar i mig dom två bullarna som är kvar. Och 4-5 dumle medan jag bakar. Sen en noblesse när jag står och lägger på dom. Sen tre STORA dumlekakor när dom är färdiga.
Sen ångesten. Den överväldigande ångesten.
Och så står man där igen. Och hulkar över toastolen. Sminket rinner, jag hatar mig själv. Spya överallt. Fortfarande ångest när jag är klar.
Planen var en dusch och sen somna i hyffsad tid så jag tar mig upp och orkar göra nåt av dagen imorgon, få in rutiner igen. Nu skiter jag fullständigt i det, ska ut och damppromenera bort lite ångest istället.
Känns som att hela mitt liv rasar samman. Min häst är död och jag har precis fått veta att jag har en obotlig blodcancersjukdom fast det är ingen fara. Jag har blivit utsatt för min största mardröm - vara tvungen att lämna benmärgsprov.
Den här hösten har jag för första gången på jag vet inte hur länge (1 år? 2 år?) känt drogsug igen. Trodde att jag blivit fri för alltid från det. Att det gått så lång tid nu att jag släppt det. Helt. Så bara ploppade tanken upp i mitt huvud för två månader sen, slog dock bort den lika fort. Att faktiskt plocka upp kändes väldigt långt bort. Men nu är det som att det bara kommer närmare och närmare. Och det gör mig livrädd.
Pluggandet har gått åt helvete. Ännu ett misslyckande.
Och mitt i allt det här kaoset så fortsätter jag ligga med min kompis och beter mig samtidigt som en schizofren idiot mot honom. Mår dåligt över det men kan samtidigt inte sluta vara elak. Jag gör det liksom med flit för det blir för jobbigt. Klarar inte att han börjar komma nära. Då måste jag skapa ett avstånd igen. Sen går jag tillbaka och är där och geggar igen. Får ångest och skapar avstånd. Och så där håller det på.
Får ännu mer ångest av att sitta här och älta allting så nu måste jag ta mig ut och gå istället! Rensa skallen lite med musik på högsta volym i lurarna.
