alwaysfat

Jag är så jävla rädd och nervös och orolig över hur fan jag ska klara det här. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer jag klara det? Vilket alternativ ska jag välja?

 

Jag vill bara att nån kramar om mig och talar om för mig att jag gjort rätt val, att allt kommer bli bra. Bara nån enda som finns där på min sida för just nu känner jag mig så jävla ensam och som att hela världen är emot mig. Ingen förstår. Alla tycker att jag är helt jävla dum i huvudet som väljer att göra det här. Men jag begär inte att ni ska förstå! Hur skulle ni kunna göra det? Ni fattar inte. Men lite jävla stöd och support, bara låta mig veta att jag har någon på min sida - det vore fint. Istället får jag försöka intala mig själv allt det här men det är fan allt annat än lätt och även den starkaste vacklar ibland. Och jag är långt ifrån den starkaste just nu känns det som...

 

Jag orkar inte kämpa för att dessutom försvara mig hela tiden också. Jag har redan tagit beslutet att göra det här, det finns ingen återvändo nu så hjälp mig bara att göra det bästa av det istället för att döma mig.

 

Ledsen och uppgiven tjej går och lägger sig i sängen nu, man kan ju alltid försöka sova... Godnatt.

Ska åka och kolla på en stallplats nu klockan 12. Det är bara ett par km från där jag bor så jag hoppas att det ska vara ett bra ställe! Vore perfekt att kunna stalla upp henne där. Superfina ridvägar finns det där också, hur mycket som helst.

 

Somnade med ångest igår och vaknade med ångest idag. För att jag shoppade lös igår fast jag har shoppingförbud och måste spara pengar nu när jag ska bli med häst. Fick med mig en guldklocka och en roséfärgad klocka från guldfynd. Hade jag råd med det? NEJ! Men jag gjorde det ändå. Blir så irriterad på att jag ska vara så korkad. Det kan vara lite kul att skämta om ibland, "jag är typ shoppingberoende hahaha" sådär typiskt tjejigt och gulligt? Men alltså det börjar gå för långt nu känner jag. Hade en superbra dag igår, umgicks med fina människor och var på ett fint möte men ändå så har jag världens ångest när jag lägger mig så jag inte kan somna. För att jag har shoppat upp en massa pengar jag egentligen borde ha sparat. Måste ta tag i det här. Ska börja ta ett dagligt beslut om att inte shoppa.

Men jag har inte tagit återfall, jag är lycklig! Har bestämt mig för att ta tillbaka min gammelpoa. Det kommer bli riktigt tufft ekonomiskt men jag tror att det kommer vara värt det. Det känns som rätt beslut! Ännu en anledning att fortsätta hålla sig på banan dessutom för tankarna på återfall finns där heeela tiden och det är jobbigt. Vill bara ha vin vin vin, speciellt nu när det är så fint sommarväder. Tänk bara ett glas iskallt rosé ute i solen på balkongen eller på en uteservering... Åh <3

 

Nej, nu in till stan en sväng och njuta av finvädret. Hoppas ni har det fint i solen och sorryyyy för att jag aldrig uppdaterar här längre... Jag har bara så jäkla fullt upp hela tiden känns det som.

Herregud vilket kaos jag orsakade igår. Tog nästan återfall.

 

Jag, F och H skulle på aa-möte. När vi precis kommit in och satt oss och jag ska slå av ljudet på telefonen så ser jag att jag har ett missat samtal - från min gamla hästs nya ägare. Fick en klump i magen bara jag såg det. Det finns bara en anledning till att hon skulle ringa mig. Gick ut därifrån på en gång och ringde upp. Man kan väl säga att mina värsta farhågor besannades. Hon har bestämt sig för att ta bort henne. Min älskade, älskade häst. Ord kan inte beskriva vad hon betyder för mig. Hur många gånger hon faktiskt räddat mitt liv. Paniken. Det kändes som att hela min värld rasade samman på bara några sekunder.

 

Jag har ingen aning om vad fan jag ska göra. Försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte, började grina i telefonen. F kom ut medan jag stod och pratade för att se vad som hände. Men jag orkade inte, gick bara därifrån medan jag fortsatte prata. "Jo jag förstår, det kanske vore det bästa". Lögner.

När jag lagt på luren, torkade jag bort tårarna, fixade till håret, gjorde mitt bästa för att se respektabel ut och sen gick jag in på mötet igen. Hann bara sitta där ett par minuter innan jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken igen så gick ut därifrån och cyklade hem. Skickade bara ett kort sms till F "Jag for hem, pallade inte sitta kvar"

 

F blir sjukt orolig men jag orkar inte bry mig. Ingenting spelade längre någon roll. Jag orkade inte känna som jag gjorde. Det blev för mycket. Så jag tog bilen och åkte till min gamla kran för att köpa knark.

När jag satt i bilen utanför kranen på parkering och velade om jag skulle gå in eller inte så ringer F. Tvekar men sen svarar jag. Han undrar vad som hände. Jag svarar inte. Orkar inte. Han skulle ändå inte förstå, ingen kan någonsin förstå. Det är inte bara en häst. Det är anledningen till att jag lever idag. Som nu kommer att försvinna, för alltid.

Han frågar om jag vill att han kommer. Jag svarar att jag inte är hemma. Han frågar var jag är. Får till slut fram att jag sitter utanför *namn-på-kran*. "Nog visste jag att det var nåt sånt". Han säger fina saker, men jag lyssnar inte. Han är hemma och jag är välkommen dit istället. "Ta det där någon annan dag istället". Jag svarar att jag ska fundera och sen lägger jag på.

 

Jag går ut ur bilen och in i lägenhetshuset där han bor. Står länge, länge i trapphuset och tvekar innan jag till slut tar hissen upp till sjunde våningen.

 

Allt gick så fort att jag inte hann tänka, jag hängde inte med alls. Det bara hände innan jag ens hann reagera. Som tur var så hängde min högre makt i alla fall med i svängarna och gjorde vad jag inte kunde göra för mig själv.

När jag kom fram till dörren och skulle knacka på så såg jag att det stod ett annat namn på namnskylten. Han bodde inte kvar. Det var någon annan som bodde där nu. Han har Alltid bott där, i alla jävla år känns det som men JUST när jag skulle dit så hade han flyttat. Kan man få ett tydligare tecken än så?

 

Jag hade kunnat åka till hans andra bostad eller provat ringa nåt av alla nummer jag har till han men jag gjorde det inte. Jag behövde nog bara nåt slags tecken tror jag. För att låta bli. Så jag åkte till en kompis och grinade och kedjerökte istället. "Vi har en stallplats ledig här, bara så du vet" sa hon. Och herrejävlar vad jag vill bara hämta hem henne. Men hur skulle jag ha råd att ha häst? Det går ju inte.

 

Sen åkte jag till F. Kände världens skuldkänslor över vad jag hade gjort när jag såg lättnaden i hans ansikte när han fick syn på mig. När jag såg hur orolig han faktiskt varit. Det hade varit "ohanterbart" sa han. "Jag har inte gråtit på över två år men alltså ikväll blev jag ledsen".

Jag visste inte vad jag skulle svara så jag satt bara tyst. Vad säger man? Förlåt? Men det var ju inte meningen, det här hade ingenting men han att jag göra och jag hade inte förmågan att tänka på någon annan just då. Förlåt, för jag är en självisk människa.

"Kan du inte sova här i natt? Jag vill att du gör det"

Jag orkade inte svara på det heller men jag sov där i alla fall. Fast jag egentligen ville hem och grina ihjäl mig lite till. Skuldkänslorna...

 

Han vill att jag berättar vad det var som hände men nu har det blivit en sån jäkla stor grej av allt, jag har ställt till med så mycket att det känns som att han förväntar sig nåt mycket värre. Som att han skulle tycka jag var dum i huvudet som gjorde nåt sånt när det "bara var en häst". Så jag har bara sagt att jag inte vill prata om det.

 

 

Åh kaos. Vill ha vin. Tanken på återfall finns fortfarande kvar. Jag har ingen aning om var det här kommer sluta. Jag vill egentligen inte alls vara hög, jag vill bara få glömma och slippa känna en stund... Är det för mycket begärt?

Känner att den här bloggen blivit sjukt tråkig och ointressant. Har liksom ingen motivation till att skriva just nu. Känner mig bara trött och orkeslös hela tiden.

 

Nu är jag dock sådär skönt trött, kom precis hem från stallet. Blev ett dressyrpass barbacka idag, fy tusan vad jobbigt det var! Tränade mycket lösgjordhet och tempoväxlingar på en rätt ofokuserad, stel och tittig dam men stundvis var hon faktiskt rätt fin.

 

Maten går... Sådär. Efter "hetsåterfallet" förra helgen så har det gått rätt tungt men jag kämpar och kaloriintaget är ändå helt okej, bara jag som skulle önska att det låg på ungefär hälften men det är när min extrema hjärna pratar. Egentligen, sett ur ett vettigt perspektiv, så äter jag rätt bra. Men det räcker inte för mig. Jag vill vara extrem. Jag vill ha resultat. Nu, nyss.

 

Orkar inte träna nånting öht pga tröttheten men jag rider ju och promenerar med hundarna varje dag så det blir ju nånting i alla fall.

 

Borde skriva i stegen nu men känner jag mig själv rätt så kommer jag skita i det. Duschen först i alla fall, vi börjar där.

Var och käkade lunchbuffé ute med syster och en kompis. Trodde det skulle gå bra med ångesten, det är ju ändå fredag, jag försökte att äta bara köttet och salladen (ingen potatis/pasta/bröd) och bla bla bla... Men nejdå!

På vägen hem efteråt kände jag ångesten komma krypande och den växte sig allt starkare så att så fort jag kom innanför dörren hemma gick jag in på toan och spydde upp allt. Vidrigt. Men skönt när det var över.

Försöka sköta sig igen nu då kanske?

 

Ska ta tag i att skriva det där mailet till min sponsor nu. Lovade egentligen att göra det igår men... Åh jag är bäst på att skjuta upp saker!

 

Jag har skaffat mig en sponsor! En NA-sponsor alltså. Så nu är det tänkt att jag ska börja jobba i stegen. Men min allra första uppgift är att skicka ett mail till henne (har aldrig träffat människan) och berätta lite om mig själv. Alltså guuuud har typ redan panik! Vad tusan ska man skriva? Utan att det låter sjukt töntigt? Vad ska finnas med? Hur jag är nu och typ intressen eller ska jag skriva nånting om min "drogkarriär" också? Alltså hjäääääälp! Haha

 

 

Måste försöka hitta styrkan. Hitta styrkan att hålla mig på banan nu. Har inte vågat ställa mig på vågen efter helgen. Ett enda jävla snedsteg och det ska bli så jävla svårt att komma tillbaka. Varför?

Hela dagen har varit som ett enda stort spykalas. Så vidrigt. Jag mår illa, klarar inte av att äta mer nu. Ska slänga glassen som är kvar. Nu är det back on track som gäller!

Det är så vidrigt, jag har inga gränser alls. En är för mycket och tusen är aldrig nog - när ska man fatta det?

 

Har gått upp säkert 100 kg den här helgen. Och än är det inte över... Har liksom ingen hejd på mig själv. Spydde upp allt i början men efter ett tag orkade jag inte ens bry mig längre. Jag förtjänar att bli fet(are). Jag förtjänar att gå upp allt jag lyckats kämpa bort + lite till. Nu ska jag åka till affären och köpa glass, Bara för att jag har chokladsås hemma. Pizza har jag också. Åh gode gud, hjälp mig ur den här skiten... Kommer jag lyckas styra upp allt igen imorgon när det är måndag och vanliga rutiner igen? Jag hoppas det. Sen får jag fan inte slira nå mer. Håll dig på vägen för i helvete. För när man väl vikit av mot fördärvet så är det så himla lätt att bara fortsätta åt det hållet. Trycka ner sig själv och intala sig att man inte förtjänar bättre. För det är så det känns.

 

 

Gått med i första maj-tåget idag - nyktert den här gången! Har ju gått en gång förut men då var jag påtänd så var väl dags att göra det i nyktert mode också.