Mår illa. Vill spy. Men det kommer inget och jag orkar inte börja trycka fingrarna i halsen. Känner mig konstig. Dåsig.
Skulle vilja cykla ner till älven och bada. Det var det som var planen men nu mår jag för illa. Får hoppas det släpper snart...
Ställde mig för övrigt på vågen igår för första gången på länge. Att säga att det var fruktansvärt hemskt vore en underdrift. Jag har gått från att vara anorektiker till att hetsäta. Att jag dessutom bara orkar ligga i sängen hela dagarna har gjort mig till ett fläskberg utan minsta uns av muskler eller antydan till kondition. Att gå en promenad på en kilometer känns som ett intensivt träningspass. Fast jag går extremt sakta. Jag orkar inte med det här mer. Det här är inte jag! Känns som att jag är fånge i ett fettos kropp, som att den inte är min.
Jag är så jävla ful och fet och äcklig så det finns inte! Det har gjort att jag isolerat mig helt. Träffar aldrig mina kompisar, hittar aldrig på något och lämnar endast lägenheten när jag verkligen måste. Klarar inte av att folk tittar på mig. Jag vill inte att dom ska tänka "fan vad fet hon blivit". Har svällt upp som en jävla kossa. Kan knappt ha några kläder längre. Och jag vägrar köpa nya för jag vägrar acceptera att jag blivit större. Hellre dör jag.
Vill bara må bra nu. Ta mig ur det här. Vill börja med Sertralin igen. Ge det en riktig chans. Nu när jag har stesolid att ta i början. Men jag måste vänta till hösten för alla jävlar på psyk har semester. Jag vill ju NU, nu är jag motiverad! Jag vill, jag vill, jag vill! NUUUUUUUU!! Låt mig må bra, vill inte slösa bort hela sommaren på att ligga inne och bli ännu fetare...
Alltid lika trevligt att få samtal från polisen! Fast nej... Dom hade upptäckt att dom glömt bort mitt ärende och nu skickar dom hem böterna. FUCK. Varför hade dom inte kunnat fortsätta glömma bort det? Dom skulle iaf skicka hem en kopia på analysen av skiten. Så nu får jag se hur pass bra tjack det var jag hade fått då! Enligt mig var det skit. Jag skulle gissa på mellan 5-10% rent. Men det återstår att se.
Ska försöka ta mig ut en liten stund idag hade jag tänkt. Det behövs nog. Känns läskigt som fan att visa sig ute men jag tänker tvinga mig själv. Om inte anant så lägger jag mig på balkongen en stund!
Känner att det är dags att lägga drogerna på hyllan ett tag. Blir nästan lite rädd när jag tänker tillbaka på hur jag blivit på senaste tiden. Hur mina armar ser ut. Just det där med att skjuta har fuckat upp mitt knarkande helt. Har sprutmärken i armvecken som förmodligen aldrig kommer försvinna helt. Har suttit och hackat och grävt runt så jag ser värre ut än en sprutnarkoman. Hela underarmarna är täckta av sprutstick och blåmärken. Och händerna. Och överarmarna. Till och med i benen började jag försöka skjuta i mig knark när alla andra vener var förstörda.
Även fast jag redan fått i mig för mycket så vill jag ha mer. Har fått såna sjuka hallisar av att vara vaken för länge och pga av dopaminöverskott i hjärnan. Helt sjukt att jag sprutat i mig 1,1 gram tjack av BRA kvalitet på en och samma gång. Inte konstigt att jag blir skakig och ostadig på handen... Och ser saker som inte finns. Blir paranoid och inbillar mig saker.
Det har gått överstyr och nu är det dags att ställa sig upp och få ordning på livet. Jag saknar ana. Min ätstörning glömdes bort lite när allt började handla om droger istället. Jag vill ha ett liv. Med ana. Jag skulle vilja att jag ville ha ett bra liv utan ana. Kanske kommer jag vilja det en dag, men inte just nu. Jag är ändå på väg åt rätt håll.
Jag sover på nätterna (med hjälp av theralen och ibland imovane men ändå). Jag har börjat äta multivitamintabletter varje dag. Jag äter en bra frukost varje morgon. Jag äter nästan alltid en lagad middag. Jag äter fortfarande för mycket glass men det har faktiskt minskat det också (har inga regler för mig själv när det kommer till vad jag får o inte får äta). Jag har benso att ta till när jag får mina ångestattacker istället för rakblad. Jag ska mest troligt börja med sertralin igen. Förutom att jag kommer bli lyckligare och mindre deprimerad av dom så gör det också så att jag inte kan ta några droger som släpper ut serotonin. Vilket kan vara bra ett tag nu. Har också funderat på att göra som läkaren verkar vilja och börja med lyrica också.
Jag är på rätt väg men jag har bara precis börjat så det är så otroligt långt kvar. Men jag är på rätt spår och det är det som är det viktiga!
För mycket blod i knarkomloppet. Fan vad knarksugen jag är. Men jag har varken knark, pengar eller några vener som fungerar så det blir inget knarkande för mig.
För att se det första inlägget om vuxenpsyk klicka här.
Fick en tid hos min samtalskontakt redan samma vecka, nämligen på torsdagen. Hon frågar lite frågor och tycker att jag borde läggas in. Fixar en ny läkartid direkt. Får bara vänta där ungefär en halvtimme. Så jag hinner gå och köpa ett paket cigg. Men jag får inte gå iväg och göra det själv, utan hon följer med mig. Nu är jag inne i systemet. Nu är jag farlig för mig själv och får inte ens gå och köpa cigg 100 meter bort för att jag kanske kan rymma.
Kände ändå på nåt sätt att det skulle bli skönt. Komma bort lite. Slippa vara hemma och se allt som måste göras men som jag inte orkar. Det kanske är lika bra det här, att bli omhändertagen. Jag klarar ju faktiskt inte av att ta hand om mig själv. Kan inte komma ihåg när jag tvättade sist. Eller diskade. Eller bytte sängkläder. Eller städade på nåt sätt öht. Att säga att lägenheten ser förjävlig ut är en underdrift. Jag går i samma kläder hela tiden. För jag orkar inte engagera mig i att välja ut något annat än det som ligger närmast. När duschade jag senast? Borstade tänderna? Borstade håret? Det enda jag orkar med är att ligga i sängen. Jag lever på mackor för att laga mat finns inte med på kartan. Mackor och glass. Känns nästan lite som att min ätstörning har svängt åt andra hållet och jag äter mest hela tiden. Massor. Onyttigt. Vad fan som helst bara jag slipper tillaga det. Emellanåt får jag ångest och spyr upp det. Men det är för sällan. Speciellt eftersom jag är sängliggandes hela dagarna. Jag har gått upp massor. Tror jag. Har inte vågat ställa mig på vågen. Tappat alla muskler. All kondition. Att gå och handla känns som ett maratonlopp. Fast affären bara ligger 2,5km hemifrån.
Där tog orken och energin slut. Kanske skriver mer senare idag.
