Diagnos/diagnoser: Posttraumatiskt stressyndrom/Maladaptiv stressreaktion med ångest och nedstämdhet
That's me. Tydligen. Känns som att det bara är mer och mer fel på mig. Som att jag aldrig kommer bli normal, jag är för fucked up.
Psyk status: Pat ger växlande formell och emotionell kontakt. Blir periodvis dissociativ under samtalet. Ser spänd och ångestfylld ut. Sänkt grundstämning. Uppger att hon ibland har tankar att hon inte orkar leva. Ibland tankar att skada sig samt ibland su-tankar. Förnekar su-planer.
Förnekar. Klart som fan att jag förnekar det! Nu råkar det ju faktiskt vara sant för tillfället. Men även om jag hade planer på att ta livet av mig så skulle jag ju självklart inte berätta det för dom. Då vet jag ju vad som händer. Blir inlagd igen och hela skiten. Om jag bestämmer mig för att ta livet av mig så tycker jag faktiskt att det är mitt beslut och då vill jag inte att någon försöker hindra mig. Låt mig fatta beslut om mitt liv själv.
Det är ju jättebra att jag kommit in i det där "vara vaken två dygn och sen sova ett dygn". Skitbra. Förutom att nu ska jag åka och hälsa på bror och där SKA man ha normala sovvanor, så är det bara! Inget sovamde på dagarna inte. Har man sovit till 10 på morgonen så har man sovit länge. Shit hur ska det här gå...
Nå, ska iaf försöka sova lite på flyget idag. Det går 10.10 tror jag det var så vi skulle åka härifrån vid 8-tiden.
Håller på att packa och det går åt helvete. Hur fan ska man kunna välja kläder att ta med sig när man är så jävla fet att man ser ut som en uppstoppad korv i allt man tar på sig?
Börjar dessutom bli trött och packningen känns som ett evighetsprojekt. Vill bara lägga mig och sooooooooooooova...
Blev förresten knarkande i helgen igen. Lika bra, då blev jag iaf av med mitt 4-mec. Men FY FAN I HELA HELVETE VILKEN JÄVLA ÅNGEST JAG HADE EFTERÅT ALLTSÅ!! Det är fan inte normalt att bete sig som vi gjorde alltså. Helt galet urspårat och jag kommer aldrig kunna se vissa personer som var där i ögonen igen. Känns så jävla bra att det är slut av det pulvret nu så jag slipper göra om det. Vill aldrig aldrig aldrig mer ta skiten igen.
Jag tänker inte säga att jag aldrig kommer knarka mer, för det kommer jag garanterat! Men i framtiden tänker jag hålla mig till amfetamin och annat som jag vet att jag klarar av att hantera. För det som hände i helgen är fan INTE OKEJ.
Självklart har jag massa sprutmärken och blåmärken på armarna nu också lagom tills jag ska hälsa på brorsan ^^
Kan inte sova. Som vanligt. Kanske borde säga att jag vill ha det där receptet på stilnoct ändå. ÅÅÅÅÅÅÅÅH AMBIVALENT!!!!
Okej en bra sak då - DAVID GUETTAS NYA ALBUM NOTHING BUT THE BEAT ÄR JU HELT AMAZING!! Speciellt låtarna glasgow och paris, they make me wanna go crazy and dance all night in extasy ♥
Var till läkaren i torsdags. Ska börja med en ny medicin, aurorix. Är en slags antidepp som är en MAO-hämmare vilket betyder att jag inte kommer kunna ta några som helst droger så länge jag går på den. Kanske lika bra. Med ett uppehåll.
The thing is.
Jag börjar inte äta medicinen förrän på nästan två veckor. Och jag har massa knark hemma som jag ju i så fall "måste" konsumera före dess. Ett gram 4-mec, 100mg 4-ho-met och så kabben med heroin såklart. Den ligger fortfarande orörd i lådan.
Men jag är inte speciellt sugen på att knarka nu. Fast samtidigt så vill jag inte ha narkotikaklassade substanser liggandes hemma någon längre tid. Too risky. För tänk OM man av ngn anledning skulle få husis. Det skulle sabba allt. I bästa fall så blir det ett par månader på Hotell Gripen. I värsta så blir jag ännu mer skuldsatt än jag redan är. Och ja, jag skulle hellre sitta inne två månader än att betala böter på flera tusen för det finns inte en chans i hela helvete att jag skulle ha råd med det! Skulle hamna hos kronofogden.
Förresten, vet inte om jag sagt det tidigare men jag har slutat med alla sömnmediciner. Eller theralen tar jag fortfarande ibland men imovane har jag gett upp helt. Dom slutade funka. Blev erbjuden stilnoct av läkaren nu sist men tackade nej. Har ju ändå ingen anledning att lämna sängen om dagarna så skit samma om jag sover eller inte...
Börjar dock känna mig jävligt less på att vara som en fånge i mitt eget liv. Utan att kunna göra nåt eller påverka min situation. Så känns det iaf. Jag VILL inte vara sjukskriven! Jag vill jobba och tjäna pengar så jag har råd att göra nånting! Fast samtidigt så vet jag att det inte finns en chans i hela helvete att jag skulle orka jobba ens 25%. Orkar ju inte ens med det jag borde göra hemma. Det är som det är. Men jag vill inte, orkar inte.
