Och jo, har tänkt på en till grej senaste tiden. VARFÖR anses det som helt okej att kommentera en annan människas kropp då personen i fråga gått ner i vikt? Det skulle aldrig hända att någon kommenterade om jag gick upp i vikt men nu påpekar folk hela tiden att jag gått ner, hur duktig jag är osv. Det stör mig som fan. Liksom, jag lever i ett helvete, jag misshandlar mig själv och min kropp både fysiskt och psykiskt, i vilken jävla värld är det bra? Hur kan ni tycka jag är duktig? Önskar att alla bara kunde sluta inspektera min kropp och lägga märke till förändringar. Vill inte.
Till och med när jag träffade min terapeut på psyk häromveckan efter att inte ha varit där på flera veckor så frågade han om jag gått ner i vikt. Svarade undvikande "jag vet inte" och flackade med blicken typ. Och han tyckte det var BRA. Frågade inte mer om det. Bara en klapp på huvudet typ. Bara för att jag råkar vara överviktig, då är det per automatik bra att jag går ner i vikt. Trots att det liksom står i mina journaler att jag haft/har ätstörningar och problem med maten. Ändå inga följdfrågor. Hur sjukt är inte det?? Ingen bryr sig förrän man är underviktig. Skönt på ett sätt såklart för då kan jag hålla på utan att någon lägger sig i men nånstans så stör det mig ändå. Det är ju inte såhär det ska vara.
Åh jag vet inte, hur folk än agerar så är jag ju inte nöjd. Det är aldrig bra.
Allt är så sjukt. Vill inte vara sjuk. Inte såhär sjuk iaf. Men det är så j*kla svårt det här med maten. Har legat på ca 500 kcal om dagen alldeles för länge nu. Känner att det kommer gå åt helvete snart. Har känt ett bra tag att en hets inte är långt borta. Vet att jag måste äta mer för att undvika det. Har redan spytt en gång, typ förra veckan tror jag. Efter att jag ätit två små bitar mjuk pepparkaka.
Häromdagen hade jag slut på både cigg och pengar och vet ni vad jag gör när jag inte kan röka? Jag äter. I ren panik typ så tryckte jag i mig fem bitar geisha från en chokladask som legat orörd sen i julas. Sen kom ångesten såklart... Men spydde iaf inte.
Sen igår så hade någon jävel tagit med fika till stallet. Och jag hade jordens sötsug när jag var där. Det gick liksom av bara farten så hade jag tryckt i mig två ballerinakakor och två chokladpraliner från en paradisask.När jag passerade fikabordet igen bara ett par minuter senare så tryckte jag två kakor och två praliner till. Fy faaaaan vad gott det var alltså, sjukt! Men ja, ångest sen såklart. Var på väg att ta en cocosboll också och äta i bilen på vägen hem men hejdade mig där. Ligger så lågt i övrigt på intaget så båda dagarna hamnade jag på godkänt antal kalorier ändå men blir så rädd när jag börjar slira. Känns som att jag är på väg att glida över i en hetsperiod och jag orkar inte det. Vägde mig imorse och det var inte kul det heller. Blev sjukt besviken. Fast jag egentligen inte borde bli det för det går ju neråt. Senaste fyra veckorna har jag tappat 5 kg men det känns för lite, det går för sakta liksom. Bara för att jag rasade så jäkla fort där i början. 15 kg försvann på ingen tid alls typ. Nu går det segare och det är ju egentligen helt naturligt osv men känns ändå frustrerande.
Försöker tänka att det beror på dom här två snedstegen. Plus utgång förra helgen med alkoholintag. Klart det sätter sina spår. Men ändå. Har inte gått ner i stort sett nånting senaste veckan. Fast jag hållit mig till runt 5-700 kcal om dagen. Med undantag för en dag då det blev ca 1000 och en annan då det blev 1400.
Alltså orkar inte vara såhär besatt. Har mått dåligt och haft ångest hela dagen pga den där jävla vägningen imorse. Så ovärt. Varför kan jag inte bara vara glad över att jag ändå gått ner massor den här våren och kan ha massa kläder igen som jag inte fått på mig på flera år typ? Det är som att jag bara ser det negativa.
