Dagens
.
Så. 15 kg ner senaste veckorna. Officiellt så har jag bara "försökt sluta med onödigt socker, typ godis" men i verkligheten så äter jag inte mycket alls.
Min kost består mestadels av pauluns supergröt (ny favorit!), omelett gjord på ett helt ägg, äggvita och vatten, knäckebröd och så proteinpannkakor gjord på naturell lättkvarg, två nypor havregryn, ett ägg och ett par äggvitor.
Tror jag snittar det dagliga kaloriintaget på runt 500 kcal. Inte bra. Vill inte bli så extrem. Blir så sjuk i huvudet. Men samtidigt så vill jag ju neeeeer! Men inte på det här sättet. Inte egentligen.
Började även att cykla överallt jag skulle och låta bilen stå. Bränna fett + spara pengar i samma veva liksom. Det gick bra i några dagar, sen gick cykeljäveln sönder. Punka i bakdäcket. När jag då ska komma mig för (och ffa ha råd!) att lämna in den på nån cykelverkstad...
Känslomässigt så... händer det en hel del. Som jag inte orkar tänka på, ta på eller känna. Så jag tar till en massa flyktbeteenden istället. Kontrollen av maten är väl en av dom antar jag.
Så med hjälp av det har jag ändå lyckats att inte bara hålla mig flytande utan till o med intalat mig själv att jag mår rätt bra.
Fram tills igårkväll. Eller natt snarare. När det blev läggdags. Och jag var hos en kompis, skulle sova där. Och paniken bara växte inombords. Förmådde inte ställa mig från soffan för att borsta tänderna och gå till sängen. Blev nog kanske lite kort i tonen också, verkligen omedvetet, men ibland lyckas inte ens jag till 100% med teaterspelet "allt är bra, jag mår fantaaaastiskt". Så till slut kom den.
"Är du sur eller?"
Men håll bara käften tänkte jag. Och ville bara dra hem och bryta ihop i min ensamhet. Hem där jag kan vara ensam. Den enda gången jag kan tillåta mig själv att släppa masken. Att visa mig svag. Att bara släppa ut allt.
Istället drog jag snabbt som attan på mig masken igen, klistrade på ett leende och skämtade bort det. Skrattade. Tvingade mig själv att borsta tänderna, klä av mig och lägga mig där i sängen. Lät tårarna rinna i mörkret och funderade på om han skulle märka ifall jag drog när han precis somnat eller tidigt på morgonen som planerat.
Kom fram till att det inte var värt risken. Hellre ligga kvar och må skit ett par timmar än att riskera att på nåt sätt avslöja skådespelet. Vad skulle jag säga OM han märkte nåt? Nej det gick inte.
Lyckades till och med somna till slut. Blev väl kanske två timmars sömn i natt. Det räcker.
Jag behöver börja skriva oftare så det inte behöver bli milslånga inlägg varje gång. Saknar att skriva av mig här.
