alwaysfat

Vet inte vad jag ska säga. Är så ambivalent, kan inte ta något riktigt beslut. Har tagit återfall iaf om ni nu undrade hur det gick med det. Föga förvånande va?

Ska skriva mer imorgon när jag är nykter, är för blurrigt i hjärnan nu. Slog i mig metylfenidat för att få kick, bli pigg och orka ta tag i lite saker, röja, städa osv. Kicken var väl rätt trevlig men den varade ju inte länge och sen fick jag mest bara ångest och hjärtklappning typ, vill att det ska gå över, lugna ner sig. Så tog först en halv imovane och sen den andra halvan. Blurrigt. Men lite lugnare iaf.

Ska vara snäll med mig själv och bygga pussel eller lösa korsord nu, nåt utav det kanske lockar lite?

Hade tänkt att jag skulle städa och tvätta idag. Skulle ta dubbel dos av medicinen på morgonen för att orka tänkte jag. Men sen när jag vaknar på morgonen så är jag sådär äckligt trött att jag lägger mig och somnar om och vaknar 10. Fortfarande helt död. Tar mig inte upp för att hämta vatten förrän halv 11. Och då känns det för sent för att ta dubbel dos, som att jag inte kommer kunna somna på kvällen då. Så tog som vanligt.

Har concerta kvar så kom på att jag skulle tugga sönder en sån senare istället, då sitter det ju bara i typ fyra timmar.

 

Problemet är bara att jag som vanligt skjuter upp allting. "Ska bara". Var ut med hundarna. Sen kommer jag hem igen och då är jag svettig (biverkning av elvanse, svettas knappt nånting i vanliga fall!) så vill bara sitta ner och ta det lugnt tills pulsen går ner och jag slutar svettas. Få normal kroppstemperatur igen. Men när jag slutat svettas börjar jag frysa istället. Stänga fönstret, linda in sig i en filt. Försöka bli varm igen. Blir sjukt hungrig, kommer på att jag glömt äta frukost. Måste äta någonting. Börjar göra mat. Tomatsoppa. Äter.

Helt plötsligt är klockan 15 och hundarna ska snart hem. Ingen idé att börja åka till stallet nu, får göra det så fort dom hämtat hundarna strax efter kl 16. Blinkar typ och så är klockan 18. Måste åka nu, så jag hinner. Ska på coop först och handla, sen stallet. Jag skulle ju städa idag? Helvete. Nu är det ju för sent för att ta concerta, då kommer jag inte kunna somna. Men är så jävla trött. Kommer inte orka städa när jag kommer hem. Boendestöd kommer imorgon kl 10, hade ju varit fint om jag i alla fall plockat ihop all tvätt och sorterat den.

 

Fastnar i att kolla runt på flashback, läser för att få reda på vad som är den nyaste och lagliga varianten av mephedrone just nu och var man smidigast får tag i det. Nu har jag både ett namn på en substans som verkar lovande och en adress till en ärlig och bra nätshop i sverige som säljer den. Har ingen koll efter att ha varit borta från marknaden ett par år men vet man bara vad man ska leta efter och var så tar det inte lång tid att uppdatera sig. Jag är nu uppdaterad. Och jävligt sugen på att beställa hem en påse knark. Klick, klick bara. Så enkelt. Har dock inte gjort det (än) kanske jag ska tillägga innan ni går bananaz.

 

Nu behöver jag bara få tag på nåt ställe som kan leverera verktyg hem i brevlådan. Stället jag brukade använda mig av förut skickar från utlandet så frakten blir för dyr för att bara beställa typ 10 st. Om dom ens har det, jag köpte alltid 100-pack. 100 kanyler i tre olika storlekar så 300 totalt. Plus 100-pack pumpar i olika storlekar. Men så många behöver jag ju inte ju.

Vill bara testa så det räcker med två olika storlekar, typ tio set med spruta+kanyl.

 

(asså ni hör ju hur långt jag spårar iväg i tanken, hur långt är det från tanke till handling?)

 

Helvete nu hann klockan bli 19. Måste åka till stallet, skiter i att handla. Gör det imorgon istället. Ska jag stiga upp tidigt och städa imorgon bitti istället? Nä för i helvete, nu får jag fan skärpa mig! Jag SKA sortera tvätten ikväll och städa och tvätta imorgon. Gör jag det inte ikväll så blir det aldrig av, får vara uppe hela natten om jag så måste.

Jaha men då kanske jag skulle kunna ha tagit en concerta ändå? Gör det nu istället. Tuggar sönder den äckliga stenhårda tabletten. Den går inte sönder helt först så jag tuggar länge. För att vara säker på att ingen jäkla depoteffekt finns kvar. Smakar vidrigt. Fastnar i tänderna dessurom. Dricka vatten, försöka få bort det.

 

Tar mig hemifrån halv 8. Måste pumpa däcken på bilen först. (den har körförbud men jag hoppas polisen håller sig borta). Åker till macken. Jo men en biltvätt när man ändå håller på? Ja varför inte.

 

Var inte hemma förrän 23. Speedad på concerta så kan inte sova. Glömt hämta ut sömnmeds på apoteket så kan inte lösa det. Sitter här och bloggar istället för att ta tag i smutstvätten...

Ångrar att jag inte sket i concertan, gick o somnade direkt och tog tag i tvätten imorgon bitti istället. Vill sova.

 

 

En vanlig dag i mitt liv. Får fan i n g e n t i n g vettigt gjort. Orkar inte med mig själv.

 

Jävligt drogsugen för övrigt, kanske märks rätt tydligt? Hehe... Har drömt att jag tagit återfall flera nätter nu, och det är inga mardrömmar som det borde vara. Jag VILL knarka. På bara några dagar är det två år sen jag tog min sista (eller senaste?) sil. Jag väntar till årsdagen i alla fall.

Tog fram en kapsel som legat i en låda här hemma i evigheter, en tom kapsel alltså. Som jag haft för att stoppa i knark, istället för att linda in i toapapper och svälja liksom. Nu behövde jag en tom kapsel för tänkte ta en halv tablett extra av min adhd-medicin imorse så jag skulle orka göra nånting idag, måste städa och mocka hage osv.

Men eftersom elvanse är kapslar så går det inte bara att dela och ta en halv utan då måste jag öppna upp kapseln och tömma ut innehållet, dela upp på hälften och stoppa tillbaka halva innehållet tillbaka i kapseln. Och då hade jag ju behövt den där tomma kapseln för att kunna stoppa i andra halvan av innehållet i den och spara till någon annan gång.

Så jag går och hämtar den tomma kapseln och när jag öppnar den så är den inte tom utan proppfull med pulver. Ett vitt pulver. Knark? Ingen aning om vad det är. Var helt bombsäker på att den var tom. Men tydligen inte. Vetefan vad det kan vara. Luktade på det men det luktade inte tjack i alla fall. Då kan vi stryka amfetamin från listan. Nåt slags rc-pulver? Pv-skit? Typ mdpv? Men luktade inte sådär kemiskt heller som det brukar göra. Det luktade typ ingenting. Så tog pyttepyttelite på fingret och smakade... Smakade sådär äckligt kemiskt beskt. Som knark. Men vad fan är det?? Har jag haft knark hemma i lägenheten i flera år utan att veta om det? Eller vad är det för nåt? Och varför skulle jag ha stoppat pulver i en kapsel? Haha jag sväljer ju aldrig knark! Jag löser upp det och sprutar in i armen. Så vad? Fattar ingenting.

Det skulle också kunna vara gabapentin. Dom är också ljusgula kapslar men har för mig att dom har nån slags märkning i svart på. Typ några siffror eller bokstäver eller nåt. Blir galen på att inte veta! Och inte blir jag klokare av att googla heller. På fass står det bara att det är gula ogenomskinliga kapslar, står inget om någon märkning. Men jag är nästan säker på att det står något på dom.

Men jag måste ju minnas fel. Det måste vara gabapentin.

 

Alltså jag vill typ lösa upp lite och prova skjuta i mig det för att se vad det är! Haha... Undrar om det går att skjuta gabapentin ifall det nu skulle vara det? Måste googla om man kan göra det eller om det är farligt på nåt sätt.

 

Egentligen borde jag inte alls ens tänka tanken. Borde bara slänga bort skiten. Men shit vad det här störde mig...

 

Är det någon av er läsare som har fått gabapentin actavis 300 mg och kan säga hur kapslarna ser ut? Är dom helt gula eller har dom någon märkning? Hjälp! Kan inte släppa det här känner jag.

Några dagar på metacam, tycker ändå det är lite bättre. Hon får vila ett par dagar till så bara att hoppas hoppas hoppas att hon ska bli bra!

 

Annars då? Ja... En av mina närmaste vänner har tagit återfall. Riktigt ordentligt dessutom... Hon har gått på tunga opiater dagligen senaste månaderna. Hon berättade för ett par veckor sen. Kände väl på mig att det var någonting men trodde inte att det var så illa (träffar henne inte så ofta eftersom vi inte bor i samma stad). Känns som att jag förlorat henne. Jag kan inte ha aktiva missbrukare i mitt liv, jag vet ju det. Jag vet hur det slutar. Jag vill inte umgås med någon som är hög. Men jag har liksom inte orkat säga det till henne. Hon verkar i någon sjuk värld tro att allt är som vanligt. Att vi kommer fortsätta höras av och träffas som vanligt. Att det inte är någon big deal att hon sitter och skjuter i sig knark i armen varje dag. Och hon har med sig verktyg i handväskan när vi träffas. Och pratar en massa om knark. ALLTSÅ HALLÅÅÅ??

Det som sårar ännu mer är att vi knappt har träffats alls senaste typ halvåret eftersom hon skyller på att hon mår för dåligt fysiskt för att kunna åka någonstans alls eller ens lämna lägenheten typ. Och så får jag veta att hon varit här i stan flera gånger utan att ha hört av sig. Inte ens frågat om vi ska ses på en rök medan hon väntar på bussen hem. För hon kom bara hit för att köpa droger eftersom det är billigare här än där hon bor. Så hon väljer knarket före mig. Alltså jag vet ju hur det funkar när man är mitt inne i ett missbruk, att man inte är sig själv osv. Men jag blir fan jävligt ledsen ändå. När hon dessutom inte ens verkar fatta att hon gjort något fel.

 

Jag vet inte, kanske jag som är känslig och överreagerar? Tråkigt är det i vilket fall som helst.

 

FUCK MISSBRUK ALLTSÅ!! Fan vad jag hatar det och allt som kommer och alla som påverkas till följd av det. Observera att jag skriver missbruk och inte droger. Det är inte drogerna som är problemet.

Jaha du behöver lite amfetamin? Jo men det fixar vi, skriver ett recept på en gång - bara att hämta ut på apoteket. Det går på högkostnadsskyddet så snart har du det dessutom gratis! Lite stilnoct också sa du? Ja men självklart. Går man på uppåt hela dagarna så kan man ju behöva något att landa på om kvällarna. Så man kan somna. Sömn är ju viktigt.

 

Ja det är lite så det ser ut just nu. Aningens sarkastisk och låter väldigt hånfull men jag är egentligen rätt nöjd. Tacksam. Hoppas bara att det här ska fungera nu.

 

 

Idag har ett helt år gått sen jag tog min sista sil. Det känns... Sjukt konstigt. På ett sätt känns det som att det var bara ett par veckor sen och samtidigt en halv evighet bort, flera år. Tiden är rätt rolig ibland, den är både objektiv och subjektiv på samma gång. Ett år är ju alltid ett år men det kan kännas så himla olika.

 

Det var såhär långt jag sa att jag skulle klara - vad händer nu? Ska jag börja småknarka lite igen? Ska jag bara börja dricka alkohol? Ska jag fortsätta vara nykter? Jag har ingen aning. Till att börja med ska jag skriva klart och redovisa steg 1. För det var också ett av kraven jag hade på mig själv. Men efter det? Ingen aning.

 

Tänker inte ta min ettårsmedalj på NA. Vill inte ens gå dit, vill inte berätta för någon att jag har ett år nu, jag SKA inte berätta för någon. Dom vet ju att det är snart men dom vet inte exakt datum och jag tänker inte berätta det för dom. För jag vill fan inte ta den där jäkla ettårsbrickan. Har nån slags spärr. Vet inte. Vet bara att jag inte vill.

 

 

Trött. Vill inte socialisera ikväll men har redan lovat så det är väl bara att he sig iväg. Ska bara orka slänga på mig lite smink först. Orkar inte duscha, gör det sen.

 

Fick tio röda rosor av F idag, vadå gulligt? Bara sådär spontant. Han är så fin men samtidigt så fick jag lite panik av det också. Vadå, håller vi på att bli tillsammans nu eller? Är det vad han tror? Är det vad jag tror? Folk kommer ju se dom och undra också, vad ska jag säga till dom? Ingen vet ju om att vi... Ja, vad vi då gör. Håller på. Ligger. Jag vet inte. Har ingen aning om vad jag vill och det är lite jobbigt. Vill inte såra han men jag vet ju att jag är sämst på sånt här, kommer ändå tappa intresset snart som jag alltid gör så det kanske är bäst att bara avsluta allting nu innan det hinner gå för långt. Fast det kanske det redan har gjort. Knas.

 

Imorgon firar jag ett år som drogfri. VILL INTE! Livrädd, borde skriva av mig lite om det men har inte riktigt tid, måste åka. F kommer snart och baknar på dörren och då ska jag vara sminkad o redo att åka. Tänker att jag fortfarande har några timmar på mig att ta återfall så jag slipper ta ett år. Jag är inte redo, tiden har gått för fort. Fast jag är inte ens drogsugen så jag vill egentligen absolut inte knarka men bara för att slippa morgondagens årsdag så att säga. Låter det helt tokigt?

Herregud vilket kaos jag orsakade igår. Tog nästan återfall.

 

Jag, F och H skulle på aa-möte. När vi precis kommit in och satt oss och jag ska slå av ljudet på telefonen så ser jag att jag har ett missat samtal - från min gamla hästs nya ägare. Fick en klump i magen bara jag såg det. Det finns bara en anledning till att hon skulle ringa mig. Gick ut därifrån på en gång och ringde upp. Man kan väl säga att mina värsta farhågor besannades. Hon har bestämt sig för att ta bort henne. Min älskade, älskade häst. Ord kan inte beskriva vad hon betyder för mig. Hur många gånger hon faktiskt räddat mitt liv. Paniken. Det kändes som att hela min värld rasade samman på bara några sekunder.

 

Jag har ingen aning om vad fan jag ska göra. Försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte, började grina i telefonen. F kom ut medan jag stod och pratade för att se vad som hände. Men jag orkade inte, gick bara därifrån medan jag fortsatte prata. "Jo jag förstår, det kanske vore det bästa". Lögner.

När jag lagt på luren, torkade jag bort tårarna, fixade till håret, gjorde mitt bästa för att se respektabel ut och sen gick jag in på mötet igen. Hann bara sitta där ett par minuter innan jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken igen så gick ut därifrån och cyklade hem. Skickade bara ett kort sms till F "Jag for hem, pallade inte sitta kvar"

 

F blir sjukt orolig men jag orkar inte bry mig. Ingenting spelade längre någon roll. Jag orkade inte känna som jag gjorde. Det blev för mycket. Så jag tog bilen och åkte till min gamla kran för att köpa knark.

När jag satt i bilen utanför kranen på parkering och velade om jag skulle gå in eller inte så ringer F. Tvekar men sen svarar jag. Han undrar vad som hände. Jag svarar inte. Orkar inte. Han skulle ändå inte förstå, ingen kan någonsin förstå. Det är inte bara en häst. Det är anledningen till att jag lever idag. Som nu kommer att försvinna, för alltid.

Han frågar om jag vill att han kommer. Jag svarar att jag inte är hemma. Han frågar var jag är. Får till slut fram att jag sitter utanför *namn-på-kran*. "Nog visste jag att det var nåt sånt". Han säger fina saker, men jag lyssnar inte. Han är hemma och jag är välkommen dit istället. "Ta det där någon annan dag istället". Jag svarar att jag ska fundera och sen lägger jag på.

 

Jag går ut ur bilen och in i lägenhetshuset där han bor. Står länge, länge i trapphuset och tvekar innan jag till slut tar hissen upp till sjunde våningen.

 

Allt gick så fort att jag inte hann tänka, jag hängde inte med alls. Det bara hände innan jag ens hann reagera. Som tur var så hängde min högre makt i alla fall med i svängarna och gjorde vad jag inte kunde göra för mig själv.

När jag kom fram till dörren och skulle knacka på så såg jag att det stod ett annat namn på namnskylten. Han bodde inte kvar. Det var någon annan som bodde där nu. Han har Alltid bott där, i alla jävla år känns det som men JUST när jag skulle dit så hade han flyttat. Kan man få ett tydligare tecken än så?

 

Jag hade kunnat åka till hans andra bostad eller provat ringa nåt av alla nummer jag har till han men jag gjorde det inte. Jag behövde nog bara nåt slags tecken tror jag. För att låta bli. Så jag åkte till en kompis och grinade och kedjerökte istället. "Vi har en stallplats ledig här, bara så du vet" sa hon. Och herrejävlar vad jag vill bara hämta hem henne. Men hur skulle jag ha råd att ha häst? Det går ju inte.

 

Sen åkte jag till F. Kände världens skuldkänslor över vad jag hade gjort när jag såg lättnaden i hans ansikte när han fick syn på mig. När jag såg hur orolig han faktiskt varit. Det hade varit "ohanterbart" sa han. "Jag har inte gråtit på över två år men alltså ikväll blev jag ledsen".

Jag visste inte vad jag skulle svara så jag satt bara tyst. Vad säger man? Förlåt? Men det var ju inte meningen, det här hade ingenting men han att jag göra och jag hade inte förmågan att tänka på någon annan just då. Förlåt, för jag är en självisk människa.

"Kan du inte sova här i natt? Jag vill att du gör det"

Jag orkade inte svara på det heller men jag sov där i alla fall. Fast jag egentligen ville hem och grina ihjäl mig lite till. Skuldkänslorna...

 

Han vill att jag berättar vad det var som hände men nu har det blivit en sån jäkla stor grej av allt, jag har ställt till med så mycket att det känns som att han förväntar sig nåt mycket värre. Som att han skulle tycka jag var dum i huvudet som gjorde nåt sånt när det "bara var en häst". Så jag har bara sagt att jag inte vill prata om det.

 

 

Åh kaos. Vill ha vin. Tanken på återfall finns fortfarande kvar. Jag har ingen aning om var det här kommer sluta. Jag vill egentligen inte alls vara hög, jag vill bara få glömma och slippa känna en stund... Är det för mycket begärt?

 

Jag har skaffat mig en sponsor! En NA-sponsor alltså. Så nu är det tänkt att jag ska börja jobba i stegen. Men min allra första uppgift är att skicka ett mail till henne (har aldrig träffat människan) och berätta lite om mig själv. Alltså guuuud har typ redan panik! Vad tusan ska man skriva? Utan att det låter sjukt töntigt? Vad ska finnas med? Hur jag är nu och typ intressen eller ska jag skriva nånting om min "drogkarriär" också? Alltså hjäääääälp! Haha

 

 

Det har varit helg. Vilket i vanlig ordning betyder kass uppdatering på den här bloggen.

 

En kompis tog överdos natten till lördag. Blir så förbannad när jag tänker på det. Och ledsen. Och rädd. Jävla svin till män det finns som bara tänker på att få ligga så dom proppar helt sjuka mängder knark i en som varit ren ett halvår. Idiot!

Om jag kunde gråta så skulle jag nog göra det nu.

Och det är egentligen så självklart, så lätt. Ett lätt val. Men jag kan liksom inte förmå mig att göra det. Någonting tar emot - varför?

 

Jag var på apoteket idag för att se om jag hade några uttag kvar av gabapentinen. Det hade jag. Två stycken på 50 tabletter. Så jag kom ut därifrån med 100 gabapentin i handväskan. Fick hämta ut allt på en gång. Så nu har jag inget mer recept att hämta ut. Och nu borde jag bara slänga bort skiten, spola ner det i toan. Men jag kan liksom inte. Kan inte låta bli att tänka att jag ju precis betalat över 200:- för dom, då kan jag ju inte bara kasta dom? Det vore ju slöseri. Kan heller inte låta bli att tänka på att gatuvärdet på dom ligger på minst 600:- det är en chans att tjäna pengar.

Kan heller inte låta bli att tänka på hur trevligt det vore att få ett sista rus på dom. Så farligt är det inte att börja om på vit bricka. Det kanske skulle vara värt det. Tiden spelar ju egentligen ingen roll och det där räknas knappt, det är ju inte som att injicera heroin direkt. Det vore bara... mysigt. En sista gång ni vet. Sen är det bara att ta nya tag igen, ingenting hemma och ingenting kvar att hämta ut på apoteket. En clean nystart. Det vore väl okej?

 

 

Jag har ett val, det borde vara lätt för det är så självklart och jag vet vad jag borde göra men det är tamigfaaan allt annat än enkelt.

Även fast jag slutat knarka så har jag ju ändå haft kvar narkotikaklassade läkemedel här hemma som jag får utskrivet. För är det på recept så räknas det ju inte. Fast det gör det ju egentligen visst. Speciellt eftersom jag oftast tar dom av fel anledning och på fel sätt. Proppar i mig hur många som helst bara för att få en skön effekt, inte för att jag absolut inte kan somna utan dom. Men jag gillar känslan. Ja, jag blir ju hög liksom.

Vid nyår så tog jag ju beslutet att sluta med alla mina mediciner. Det har gått rätt bra. Tills för några dagar sen. Har ju såklart inte nämnt nånting om att jag har alla dessa tabletter hemma på nåt NA-möte eller någon därifrån, dom skulle bara freaka ur totalt eftersom det ju faktiskt är knark.

Men hursomhelst, för ett par dagar sen så blev det av någon anledning riktigt jobbigt att låta bli dom små jävlarna. Mådde dåligt och ville så himla gärna få befinna mig i gabapentin-dimman ett tag. Älskar det. Och sen när man är som mest snurrig bara ta några imovane och lägga sig i sängen och myyyysa tills man somnar. Åh.

I alla fall. Jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle ta dom. Men paniken kom krypande och växte sig bara starkare. Så jag kände att jag hade två alternativ - antingen gå över till F från gemenskapen (na alltså) och hänga där resten av kvällen tills det var dags att sova. Eller också stanna hemma och knarka. Ville välja alternativ nr 2 och hade verkligen ingen lust att gå över till F. Men jag gjorde det ändå, För att jag visste att det skulle kännas bättre efteråt.

Så jag gick dit. Såg nån film som jag inte alls hängde med i, satt bara och tänkte på tabletterna som väntade på mig hemma. När det var dags att gå hem så stod jag i hallen och tvekade. Jag visste att om jag gick hem då så skulle jag börja stoppa i mig piller direkt. Men jag ville samtidigt inte säga nånting för jag ville ju ha kvar mina älskade tabletter, min trygghet. Det hjälper liksom bara att veta att dom finns där. Det känns bra.

Men han såg ju på mig att det var nånting som inte var okej så till slut så fick han mig att erkänna. Och erbjöd sig att följa med mig hem direkt där och då och hjälpa mig göra mig av med dom. Så jävla fint. Men jag ville inte riktigt. Var ändå inte riktigt redo att slänga dom, dom var ju min stora trygghet, min bakdörr, min flyktväg.

Så istället fick jag sova hos han den natten och så skulle vi göra oss av med dom direkt morgonen efter istället.

 

Så blev det dock inte för vi försov oss lite och hann inte med det innan jag var tvungen att skjutsa han till bussen till jobbet. Men vi skulle göra det sen på kvällen när han kom hem istället. Jag var lättad. Nu hade jag tid på mig att gömma undan och spara en del i alla fall. Så jävla dum tanke, vad är det då för vits att göra sig av med det? Hursomhelst så blev det ju inte så i vilket fall eftersom han dök upp oanmäld den jäveln. Så jag hann inte gömma nånting. Jag hatar att han vet hur jag tänker eftersom han är likadan själv.

 

En jävla massa gabapentin, imovane och xanor rakt ner i toan. Borta bara. Gatuvärdet på allting låg på ett fyrsiffrigt belopp (varför kunde jag inte bara ha fått sälja det istället och tjäna en slant? Men nej, det hade inte varit rätt och jag måste börja göra rätt - annars funkar det inte)... Åh ångesten. Men jag vet att det var rätt sak att göra. Det var dags nu. Men jobbigt som satan har det varit och jag har mått skit i några dagar.

 

Nu börjar det dock släppa och kännas skönt. Och jag är så otroligt tacksam för hjälpen jag fick för jag hade aldrig klarat det själv. NAIOY ♥ ♥ ♥

Så. Jag tog 4 stycken gabapentin med drygt 40min mellanrum för att få bästa effekt. Sen var planen att ta ett par imovane och somna astidigt. Och precis när jatg tagit den sista så ringer en vän från NA och frågar om jag ska med på spelkväll... Så nu är jag på väg dit. Herregud, är påverkad och ska spela nykter bland en massa före detta missbrukare! Det kommer gå åt helvete. aja, rapport kommer imorgon.

Men det är så lätt att bara spy när man vet att möjligheten finns. När man vet hur enkelt det är. Man har möjligheten att göra det man ångrar ogjort. Typ. Det är som att jag skulle kunna ta en sil, och sen ångra mig och suga ut drogerna från blodomloppet och det var som att ingenting hade hänt. Jag skulle ändå ha fått uppleva den underbara kicken men sen när jag ångrade mig så var det bara att göra det ogjort och så var allt lugnt igen. Jag skulle inte längre vara hög, bara ha kicken i färskt minne. För jag vill ju egentligen inte vara hög, det är bara kicken jag vill åt. Känslan när man skjuter i sig en fet jävel. Åh... Önskar att det vore möjligt.

 

Blev svamligt i vanlig ordning. Så samma sak kortfattat; Jag har precis spytt upp innehållet i magsäcken och jag är drogsugen.

 

 

Men jag behöver inte agera på mina känslor. 

Var på psyk igen förra veckan. Berättade om mina sjuka tankar om mig själv och kring mat. Har gått och hållit inne på den informationen ända sen utredningen startade i höstas. Det känns... Sjukt läskigt! Jag vet inte vad konsekvenserna av det kommer bli eller om jag ens vill ha hjälp med det men jag är bara så jäkla trött på att må såhär. Orkar inte fortsätta.

Jag är sååå nervös inför nästa träff som är på en vecka. Vad kommer hon säga? Kommer hon försöka dra ur mig mer information? Jag har ju trots allt berättat långt ifrån allt. Och allting om mina erfarenheter i drogernas värld har jag såklart inte sagt ett knyst om. Och det kommer jag inte göra heller, vill absolut inte ha en missbrukarstämpel i mina journaler så jag inte kan få utskrivet varken lugnande, sömnmediciner eller smärtstillande i framtiden.

 

 

På tal om nåt helt annat så är det superfint väder idag! 7 plusgrader och strålande sol :) Ska nog försöka ta mig ut på långpromenad med odjuren snart. Hade egentligen planerat att käka lunch på stan med en kompis idag men... Jag är inte ens sugen faktiskt och då känns det som sjukt ovärda kalorier och ångest.

 

 

Jag har ju egentligen inte fått så stora konsekvenser av mitt knarkande, jag har kvar min egna bostad och har inte dragit på mig annat än studieskulder.

Men en sak som 90% av alla sprutnarkomaner har, det är ju hepatit C. Jag har alltid varit extremt noga med att aldrig dela verktyg (sprutor alltså) med någon men fan, hur bra koll har man egentligen haft alla gånger? När det ligger ett 30-tal pumpar och kanyler på bordet, har man verkligen varit exakt säker på vilken som är ens egen då? Och fan, det kan ju till och med räcka med att man drar upp vatten i sprutan ur samma vattenglas som en som är smittad - och det har jag gjort. Så risken finns ju faktiskt att jag kan ha fått det. Den är liten men den finns.

Så i tisdags var jag och lämnade blodprover för att kolla det. Har skjutit upp det alldeles för länge men nu är det alltså gjort. Så nu går jag bara omkring och väntar på beskedet. Domen.

Jag är fan livrädd. Jag Borde inte ha det. Men jag Kan kanske ha det ändå. Det går ju att behandla med interferon men hur kul är det? Det är ju i det närmaste att jämföra med cellgifter så man kan ju må hur dåligt som helst av det.

Jaja, onödigt att gå händelserna i förväg, svaret lär ju komma nästa vecka så det tar jag då. Ni får såklart veta så fort jag får det ;)

 

 

Har inte tagit ett återfall. Än. Men det är jobbigt fortfarande. Fast det är lite lugnare nu än det har varit senaste tio dagarna så det är skönt. Jag klarar det här, jag kommer ta mig igenom det.

 

Nu är det jobbigt. Nu är det förbannat jävla jobbigt! Vill bara knarka. Jag klarar inte det här, det går inte. Pallar inte. Vill bara ta en liten promenad till kranen. Komma hem med en påse, göra iordning en fix och skjuta i mig. Nu, nyss! Det här går inte.