alwaysfat

Så jävla skönt så ni fattar inte! Har varit sugen på återfall hela helgen och är det fortfarande. Det enda som faktiskt stoppar mig är tanken på hur fan jag skulle orka ta hand om hästen om jag börjar knarka. Skadat, men så är det. Ska nog kanske köpa vin och dricka nån dag framöver. Fast först ska jag vänta några dagar och se om jag hinner ångra mig. 

Och så ställer jag mig utanför IGEN. Alltså orkar inte, har ju gått bra hela dagen, varför måste det börja kännas såhär NU? Känner typ för att gå till hotellet men vad fan ska jag göra där? Ligga i sängen helt ensam? Kommer ju bara få ännu mer ångest av det. Men samtidigt tror jag inte att jag orkar vara kvar här heller, är inte alls i rätt sinnesstämning. Folk står och dansar på dansgolvet och är sjukt glada eller sitter i nån soffa eller vid nåt bord och surrar. Jag orkar varken dansa eller anstränga mig för att vara social med dom här människorna känner jag. Så jag går nog till hotellet ändå snart ändå...

Tog mig igenom gårdagen. Utan återfall. Det är allt jag har att säga just nu.

Idag har ett helt år gått sen jag tog min sista sil. Det känns... Sjukt konstigt. På ett sätt känns det som att det var bara ett par veckor sen och samtidigt en halv evighet bort, flera år. Tiden är rätt rolig ibland, den är både objektiv och subjektiv på samma gång. Ett år är ju alltid ett år men det kan kännas så himla olika.

 

Det var såhär långt jag sa att jag skulle klara - vad händer nu? Ska jag börja småknarka lite igen? Ska jag bara börja dricka alkohol? Ska jag fortsätta vara nykter? Jag har ingen aning. Till att börja med ska jag skriva klart och redovisa steg 1. För det var också ett av kraven jag hade på mig själv. Men efter det? Ingen aning.

 

Tänker inte ta min ettårsmedalj på NA. Vill inte ens gå dit, vill inte berätta för någon att jag har ett år nu, jag SKA inte berätta för någon. Dom vet ju att det är snart men dom vet inte exakt datum och jag tänker inte berätta det för dom. För jag vill fan inte ta den där jäkla ettårsbrickan. Har nån slags spärr. Vet inte. Vet bara att jag inte vill.

 

 

Trött. Vill inte socialisera ikväll men har redan lovat så det är väl bara att he sig iväg. Ska bara orka slänga på mig lite smink först. Orkar inte duscha, gör det sen.

 

Fick tio röda rosor av F idag, vadå gulligt? Bara sådär spontant. Han är så fin men samtidigt så fick jag lite panik av det också. Vadå, håller vi på att bli tillsammans nu eller? Är det vad han tror? Är det vad jag tror? Folk kommer ju se dom och undra också, vad ska jag säga till dom? Ingen vet ju om att vi... Ja, vad vi då gör. Håller på. Ligger. Jag vet inte. Har ingen aning om vad jag vill och det är lite jobbigt. Vill inte såra han men jag vet ju att jag är sämst på sånt här, kommer ändå tappa intresset snart som jag alltid gör så det kanske är bäst att bara avsluta allting nu innan det hinner gå för långt. Fast det kanske det redan har gjort. Knas.

 

Imorgon firar jag ett år som drogfri. VILL INTE! Livrädd, borde skriva av mig lite om det men har inte riktigt tid, måste åka. F kommer snart och baknar på dörren och då ska jag vara sminkad o redo att åka. Tänker att jag fortfarande har några timmar på mig att ta återfall så jag slipper ta ett år. Jag är inte redo, tiden har gått för fort. Fast jag är inte ens drogsugen så jag vill egentligen absolut inte knarka men bara för att slippa morgondagens årsdag så att säga. Låter det helt tokigt?

Fin dag, glad. Tills nu. Nu känns det bara... Tomt. Och jobbigt. Vill inte tänka på saker som jag tänker på ändå. Jag gör som jag alltid gjort, det är svårt att bryta gamla mönster. Vill inte såra folk, vill inte vara såhär men det bara blir. Jag agerar inte på det, inte än i alla fall, men det är jobbigt. Och jag vet att det bara kommer bli värre, det blir det alltid. Och till slut kommer jag vara tvungen att agera på det. Jag klarar inte av sånt här, jag kommer aldrig att förändras. Inte på det sättet i alla fall. Jag är fucked up, hur ska jag kunna ändra på hur jag känner om folk? Det är inte ett medvetet val, det bara är. Jag kan inte göra något åt det även om jag försöker.

 

Jag och en kompis såg på black swan igårkväll och alltså ååååh vad bra den var! Heeelt fantastiskt! Dock mycket speciell så det är nog kanske inte så många som skulle uppskatta den men jag rekommenderar er ändå att se den - förstår ni er på den så kommer ni också tycka den är amazing!

Det första som slog mig i filmen är dock att FAAAN vad jag vill ha kropp som en ballerina - lång, riktigt smal och slank utan att det blir äckligt utan bara liksom Vackert på nåt sätt. Vackert mager. Smidig och vig...

 

 

Var länge sen jag bjöd på thinspo så nu får ni en liten bildbomb fina ballerinabilder :)

 

 

Typ mensvärk fast jag inte ens har mens, what's up with that?

 

Det mesta är typ kaos, det händer så mycket... Hela världen har fått cancer känns det som. Sen finns det också en del väldigt fina människor som lyser upp tillvaron lite <3 och så har jag världens bästa sponsor!

Orkaaaa! Varför kan jag inte bara få vara pigg och glad som vanligt folk?

Sjukt välbehövligt kan jag lova. I övrigt har helgen gått i ätandets tecken... Usch. Allt onyttigt man kan tänka sig. Nu blir det nya tag!