alwaysfat

Har inte varit ensam på jag vet inte hur länge, minns typ inte när jag senast sov i min egen säng. Bara full rulle, fullt upp hela tiden, för att inte hinna stanna upp och känna. Jag vill inte känna.

Så ikväll kom allting ikapp mig. Ensam hemma och med dåligt samvete över pluggandet som inte blivit av på hela veckan, fast jag redan från början låg tre veckor efter i planeringen.
BAM. Ångest. Katastrof-panik-tårarna-sprutar-ångest.
Allt jag försökt trycka undan och fly ifrån bara sköljde över mig med full kraft, kändes som att jag skulle drunkna, kvävas och dö.
Så första tanken när jag börjat lugna ner mig lite från panikgråten? Att jag måste äta så nära ingenting som möjligt imorgon. För då kommer allt att bli/kännas bättre. I min sjuka hjärna...
Ångesten har liksom INGENTING att göra med min kropp eller mitt utseende den här gången.

Ändå så är "sluta äta" strategin jag tar till för att hantera det. Hur sjukt är det egentligen inte att man kickar på det?