alwaysfat

Varför är jag så känslokall, varför kan jag inte känna nånting?

 

Jag är glad, jag gör saker jag blir glad och mår bra av - promenerar med hundarna, tränar, är i stallet, rider ut i skogen. Det känns bra men ändå så kan jag liksom inte njuta av det för jag väntar bara på kraschen. Jag vet att den kommer när som helst. Den lurar runt hörnet.

Varför mår jag ens bra? Jag borde må skitkasst, det vore det enda logiska men jag kan liksom inte känna nånting. Det är sååå himla skönt men samtidigt så tänker jag ju att det måste vara nåt stort jävla fel på mig. Hur kan jag vara glad efter allt som hänt? Varför kan jag inte gråta? Det är som att hela min kropp är fullpumpad med massa mediciner som ska göra mig lycklig men jag är ju helt medicinfri. Har inte ens tagit mina sömnisar sen i måndags. Voxran har jag ju också slutat med helt för flera dagar sen - jag hade förväntat mig värsta kraschen bara av det men jag kan liksom inte känna nånting alls.

Kanske blir det för mycket för en enda människa att gå igenom på en och samma gång? Kanske är det något slags försvar som kickar in, en överlevnadsgrej? För om jag skulle känna allt det här samtidigt så skulle jag tamigfan gå under. Men jag är livrädd för den dagen då känslorna kommer ikapp mig för det kommer dom att göra förr eller senare, jag kan inte skjuta undan dom och stänga av hur länge som helst. Jag hoppas bara att jag är stark nog att överleva kraschen när den väl kommer...