alwaysfat

Fick en tid hos min samtalskontakt redan samma vecka, nämligen på torsdagen. Hon frågar lite frågor och tycker att jag borde läggas in. Fixar en ny läkartid direkt. Får bara vänta där ungefär en halvtimme. Så jag hinner gå och köpa ett paket cigg. Men jag får inte gå iväg och göra det själv, utan hon följer med mig. Nu är jag inne i systemet. Nu är jag farlig för mig själv och får inte ens gå och köpa cigg 100 meter bort för att jag kanske kan rymma.

Kände ändå på nåt sätt att det skulle bli skönt. Komma bort lite. Slippa vara hemma och se allt som måste göras men som jag inte orkar. Det kanske är lika bra det här, att bli omhändertagen. Jag klarar ju faktiskt inte av att ta hand om mig själv. Kan inte komma ihåg när jag tvättade sist. Eller diskade. Eller bytte sängkläder. Eller städade på nåt sätt öht. Att säga att lägenheten ser förjävlig ut är en underdrift. Jag går i samma kläder hela tiden. För jag orkar inte engagera mig i att välja ut något annat än det som ligger närmast. När duschade jag senast? Borstade tänderna? Borstade håret? Det enda jag orkar med är att ligga i sängen. Jag lever på mackor för att laga mat finns inte med på kartan. Mackor och glass. Känns nästan lite som att min ätstörning har svängt åt andra hållet och jag äter mest hela tiden. Massor. Onyttigt. Vad fan som helst bara jag slipper tillaga det. Emellanåt får jag ångest och spyr upp det. Men det är för sällan. Speciellt eftersom jag är sängliggandes hela dagarna. Jag har gått upp massor. Tror jag. Har inte vågat ställa mig på vågen. Tappat alla muskler. All kondition. Att gå och handla känns som ett maratonlopp. Fast affären bara ligger 2,5km hemifrån.

Där tog orken och energin slut. Kanske skriver mer senare idag.